Kungen som tappade sin hatt

Tillbaka till Nyheter

Ön utan bilar

Kungshatt är en av de lite annorlunda öarna i Mälaröarnas västra del. Den mäter knappt 1,9 kvadratkilometer, har inga broar och ingen bilfärja – bilar är förbjudna. Permanentboende räknas i ett fåtal tiotal, men sommartid fylls de drygt 140 stugorna i öns fem bebyggelsegrupper med stockholmare på flykt. Hela året trafikerar SL:s båtlinje 89 ön. Kungshatt är en plats som påminner om hur Mälaröarna såg ut innan biltiden: beroende av vattnet, i dialog med vinden.

Och det är just vind som är öns ursprungliga ämne.

Kung Erik med väderhatten

Sägen om Kungshatt börjar med en kung. Erik Väderhatt – på latin Eirikr Veðrhattr, troligen identisk med Erik Emundsson – ska ha levt på 800-talet och känt vid nordlig sjöfart för en egendomlig gåva: förmågan att kalla vinden från det håll han vände sin hatt. I en tid av primitiva segel och oberäknelig Mälar- och Östersjöväder var det en förmåga värd guld. Med hatten i rätt läge sägs Erik ha dominerat vattnet.

Om Erik Väderhatt faktiskt existerade är oklart. De fornisländska och svenska medeltida källorna berör honom i förbigående; Wikipedia-sidan om honom är märkt med påpekad brist på belägg. Men sägnerna lever, och deras geografiska specificitet – ön, klipporna, hatten – antyder att de formats av ett verkligt landskap, även om kungen i dem är poetisk.

Flykten utför klipporna

Sägnens dramatiska kärna: norska krigaremän – en traditions­version säger kung Haralds mannar – spårade Erik till ön. De jagade honom tills han var instängd, utan flyktväg utom mot öns höga klippstup mot Mälaren. Utan alternativ red Erik sin häst utför de branta klipporna. Hästen kunde simma; Erik räddades. Men hatten – gåvan, nyckeln, källan till hans makt – blåste av i fallet och stannade kvar uppe på klippkanten.

Utan hatten kom vinden aldrig mer till hans befäl. Erik återhämtade sig aldrig från nederlaget.

Historikern Leonard Bygdén föreslog på 1900-talet en alternativ tolkning: sägnen kan ha uppstått till minne av verkliga händelser 1497, då riksföreståndaren Sten Sture den äldre flydde undan danska trupper via Norrström och Mälaren. I det perspektivet skulle Kungshatt vara en minnesplats för ett historiskt faktum, inte en legend om en mytisk kung. Men Bygdéns teori har aldrig vunnit brett gehör – den är intressant, men saknar en hatt.

Hatten på stången – fyrahundra år av navigation

Sedan tidigt 1600-tal har en hatt suttit på en stång på öns högsta punkt. Den exakta bakgrunden är inte dokumenterad i text, men hattens dubbla funktion är tydlig. Som minnesmärke över sägnens händelse. Och som sjömärke – ett av Mälarens mest välkända landmärken för seglare och fiskare, synligt på lång distans mot öns trädlinje.

Under Karl XI:s tid ersattes en träkopia med ett exemplar i plåt. Sedan dess har hatten förnyats med jämna mellanrum när elementens slitage gjort det nödvändigt. En kopparsmed och en snickare har var och varannan generation fått uppdraget att sätta en ny hatt på stången.

Den nuvarande kopparhatten – 1,6 meter i diameter, tillverkad och rest 1996 av Kunghättans Sportstugeförening – syns tydligt från Mälaren och är i dag öns odiskutabla symbol. Den berättar ingenting om kung Erik. Men den bär hans namn i varje vinddrag.

Nicanders dikt och sägn­ens spridning

Att sägnen om Kungshatt överhuvudtaget är allmänt känd beror till stor del på en romantisk poet. Karl August Nicander – en av 1820-talets mest lästa svenska lyriker – tog upp berättelsen i dikten Runor (1824). Nicanders romantiska behandling av det gamla materialet gav sägnen en ny publik och en litterär form som spreds i skolantologier och populärkulturella sammanhang långt in på 1900-talet. Det är i hög grad Nicander vi kan tacka för att folk i dag vet att Kungshatts namn har något med en flygande hatt att göra.

Ön idag

Kungshatt är i dag framför allt ett sommarstugesamhälle och ett friluftsliv. Ön saknar bil­trafik – det är en frihet som lockar dem som söker ett annat tempo. Kunghättans Sportstugeförening (org.nr 802503-6735) förvaltar de gemensamma ytorna. SL-båten stannar hela året. Hatten sitter kvar på stången uppe på kullen.

För den som passerar med båt i mälarfjärdarna och ser den märkliga kopparhatten mot horisonten kan det vara värt att ägna en tanke åt vad den representerar: fyrahundra år av sjöfartstradition, ett tusen år gammalt sägnesarv och – möjligen – en faktisk kung som en dag red sin häst utför en klippa för att undkomma sina fiender, och förlorade sin magiska hatt i vattnet nedanför.