Vraket som skakade Mälaröarna

Tillbaka till Nyheter

Kanalen i hjärtat av Mälaröarna

Tappströmskanalen skär genom Ekerö i riktning väst–öst, ett sund av rörligt vatten som skiljer Lovön från Ekerön. Det är en levande passage – pendelbåtar slingrar sig fram, fritidsseglarnas master gungar i sommarkvällarna, och Tappströmsbrons klaffar lyfter i takt med mötande tonnage. Kanalen är kortfattat det som håller Ekerö i rörelse.

Det är mot den bakgrunden man ska förstå vad som skedde hösten 2009, när ett nerslitnit fartyg efter år av långsam förfall slutligen gav upp.

Fartyget med dubbelt liv

M/S Seaside hade inte alltid hetat det. Fartyget byggdes 1953 vid Drammen Slip & Verkstad i Norge under namnet M/S Skogøy. Det sjösattes den 21 januari och sattes i regelbunden trafik den 17 juli samma år. Under tre decennier var Skogøy ryggraden i förbindelsen mellan Narvik, Lødingen, Bogen, Kjeldebotn, Ballangen och Svolvær – trafiklinjer längs Ofotfjorden och Vestfjorden i Nordnorge där inga vägar ännu bröt sig fram genom fjällmassiven.

För byborna längs fjordarna var Skogøy inte bara en båt – den var förbindelsen med omvärlden. Under trettio år körde fartyget Hurtigrutenliknande turer, fungerade som matarfartyg och en gång, 1959, vikarierade för Hurtigruten själv på sträckan Harstad–Kirkenes–Harstad. Det sista ordinarie tåget gick den 30 mars 1983, Narvik–Svolvær. Kaptenens logg noterade ingenting extraordinärt. Men det var slutet.

Från Nordnorge till Tappström – ett livs förfall

I mars 1983 såldes Skogøy till en svensk köpare i Göteborg och döptes om till M/S Seaside. Det följde en period som turistfartyg, sedan – under namnet M/S Paddan en kort tid 1988 – som nöjesbåt i Göteborgs hamn. Därpå kom ett decennium som flytande logement i Göteborgs innerhamn. Det var en bekant bana för äldre fartyg: gradvis degradering, underhållsproblem, ägarbyte.

Någon gång efter år 2000 hamnade Seaside på nytt i privata händer, nu ägd av en man bosatt i Bromma. Förtöjt i Tappströmskanalen fick fartyget en sista funktion: boende för gästarbetare hos en entreprenör. Inget underhåll gjordes. Skrovet åldrades. Länspumparna hann knappt med.

I juni 2009 höll Kronofogdemyndigheten förrättning. Ägaren beordrades flytta eller avyttra fartyget inom tre månader. Men ingenting hände.

Kantringen: en miljöbomb i primärskyddszonen

Hösten 2009 kantrade Seaside och sjönk med 70 graders slagsida i Tappströmskanalen. Det 700 ton tunga vraket låg halvt ovanför ytan och omedelbart var det uppenbart vad som stod på spel: diesel och olja började läcka direkt till kanalen och ut i Mälaren.

Platsen kunde inte ha valts värre. Tappströmskanalen ligger inom primärskyddszonen för Östra Mälarens vattenskyddsområde – dricksvattentäkt för drygt två miljoner stockholmare i kommunerna runt hela Mälaren. Riksdagsledamoten Mats Pertoft (MP) kallade vraket för "en akut miljöbomb" och krävde omedelbar handling.

Myndigheterna: en rond i slow motion

Det som följde var en av de mer uppgivna episoderna i Ekerös moderna förvaltningshistoria. Kommunen kontaktade länsstyrelsen. Länsstyrelsen hänvisade till Sjöfartsverket. Sjöfartsverket pekade på Kronofogden, som i sin tur menade att ansvaret låg hos ägaren. Ägaren agerade inte. Och vraket låg kvar.

Den 3 juni 2010 – nio månader efter kantringen – lämnade Mats Pertoft (MP) en skriftlig fråga till miljöminister Andreas Carlgren: Varför fick ett oljeläckande vrak ligga kvar i en dricksvattentäkt för två miljoner människor? Carlgrens svar, daterat 9 juni 2010, var diplomatiskt men innehållsfattigt: regeringen prioriterar havsmiljön men kan inte direkt ingripa i specifika ärenden. Naturvårdsverket fick uppdrag att utreda hantering av övergivna fritidsbåtar (deadline mars 2011). Sjöfartsverket fick inventera landets vrak (deadline januari 2011).

Ekerö kommunstyrelse gick ett steg längre. I ett ovanligt drag beslutade man att anmäla Kronofogdemyndigheten till Justitieombudsmannen – JO – för alltför långsam handläggning. Kommunen skickade också ett öppet brev direkt till Kronofogden, publicerat i kommunens pressrum. Tonen var kontrollerat upprörd.

Hösten 2011 publicerade Pertoft en riksdagsmotion, 2011/12:MJ331, med krav på regeringsåtgärder för miljöfarliga vrak. Motionen avslogs i utskottet. Men trots att det parlamentariska spåret låstes, rörde sig äntligen rätten. Ägaren överklagade i hovrätten för att hindra bärgning. Hovrätten avslog.

Norrmännen kommer – en Facebook-grupp räddar ett kulturminne

Mitt i det svenska byråkratidramat skedde något oväntat. I Norge pågick sedan länge en sörjande debatt om fartygsarvet från den gamla kustlinjetrafiken. Skogøys öde hade kommit ett TV-inslag till del i Norge, och reaktionen var omedelbar: en Facebook-grupp bildades av nordnorrmän som mindes fartygets tjänst längs Ofotfjorden. Byborna i Lødingen och Ballangen som vuxit upp med Skogøy som sin livsnerv ville inte se fartyget skrotat i ett grävt dike i Mellansverige.

Den 1 mars 2011 grundades officiellt Föreningen Skogøys vänner. En delegation reste ned till Ekerö, inspekterade vraket och bedömde att en restaurering – om än kostsam, minst 20 miljoner norska kronor – var genomförbar. Det norska Riksantikvarieämbetet kontaktade kommunen och förklarade sitt kulturhistoriska intresse.

Skogøys vänner lyckades säkra finansieringen. Kronofogden slutförde upphandlingen av bärgningsarbetet – ett komplext arbete med ett 700-tons halvsjunket skrov i en aktiv farled, beräknat till upp till sex miljoner kronor för bärgning, transport och eventuell skrotning. Nu behövdes inte skrotningen.

Bärgningen och hemfärden

Under november 2011 bärgades Seaside ur Tappströmskanalen. Det var ingen enkel operation – vraket hade legat länge och skrovets tillstånd var okänt. Men det höll. Den 29 november bogserades fartyget till torrdocka. Den 14 december 2011 lämnade det Stockholm för sista gången, i bogser bakom M/S Hans Oskar, kurs nord.

I februari 2012 anlände fartyget till Kjeldebotn i Ballangen – samma hamn det en gång gick ifrån på sina dagliga rundor. Leveransen skedde den 17 februari 2012. I juli samma år bogserades det vidare till Narvik.

Lärdomar och eftermäle

Fallet Seaside lämnade tydliga spår. Det blottlade ett strukturellt gap i svensk lagstiftning: när en fartygsägare är passiv eller oåtkomlig och myndigheter definierar sitt ansvar i snäva termer, kan ett miljöfarligt vrak ligga kvar år efter år i känsliga vattenområden utan att någon tvingas handla. Naturvårdsverket fick av regeringen i uppdrag att föreslå ett system för hantering av övergivna fritidsbåtar. Sjöfartsverket fick inventera landets vrak. Det tog ett halvsjunket passagerarfartyg mitt i en dricksvattentäkt för att denna diskussion äntligen kom till stånd.

För Ekerö och Tappströmskanalen var epilogen utan dramatik: vraket försvann, vattnet klarnade, klaffbron öppnade och stängde igen som den alltid gjort. En ny bro invigdes 2023, bredare och modernare, som del av Förbifart Stockholms infrastruktur.

Men i Narvik förvaltar Skogøys vänner ett levande arv. Fartyget som en gång band samman fjordbygderna i Nordnorge, som förföll i ett grävt dike i Mellansverige, som räddades av en Facebook-grupp från tusentals kilometers avstånd – det heter åter M/S Skogøy, det är klassat som kulturmärkt bevarandefartyg av norska Riksantikvaren, och det väntar på restaurering.

Mälaröarna minns det som vraket i kanalen. Norrmännen minns det som hemkomsten av en gammal vän.