Skorstenen i vattnet

← Tillbaka till nyheter

Vraket

Lokalborna i trakten kring Lindö och Malmvik vet om vraket. Gamla Ekerövägen slingrar sig längs vattenkanten vid Lindös sydöstra sida, och på en viss punkt — strax innan den gamla vägen vek undan längs skogsbrynets kant mot Malmvik — är det grunda vattnet synligt. Och i det grunda vattnet: en skorsten.

Vad för fartyg det rör sig om — ångbåt, pråm eller lastbåt — är inte säkerställt i skriftliga källor. De lokala berättelserna pekar mot ett äldre arbetsfarkost av det slag som trafikerade Mälaren under tidigt 1900-tal, möjligen en av de ångpråmar som fraktade virke, sten eller jordbruksprodukter mellan öarna och Stockholm. En dag sjönk det, och av olika skäl bärgades det aldrig.

Isstacken — när viken var ett kylskåp

Innan kylskåpen var allmänt tillgängliga — vilket i praktiken innebar fram till 1940- och 50-talen för många svenska hushåll — var is en handelsvara. Iskarlar var de som skötte yrket: de gick ut på isen varje vinter med specialverktyg, skar upp block och transporterade dem till ischoklager (ishallar) eller direkt till kunder.

Stockholms isförsörjning kom till stor del från Mälarens sjöar och vikar. Viken vid Lindö — som i lokal tradition kallas isstacken, uppkallad efter platsen där iskörarna staplade sina block — ska ha varit ett av dessa uttagningsplatser. Isen var tjock, ren och av god kvalitet, och viken skyddad av Lindös halvö.

Iskarlarnas arbete var tungt och riskabelt. De högg sig ner genom tjock is, skar upp regelbundna block med handsågar och lyfte dem med krokar upp på kälkarna. En man som föll i det öppna vattnet hade minimal chans. Men jobbet var välbetalt jämfört med lantarbete, och det var ett jobb som krävdes varje vinter.

Sjöflyghamnen

Sverige hade under 1920–40-talen en aktiv sjöflygkultur. Segelflygare och piloter sökte sig till skyddade Mälaren-vikar för sina operationer — vattenytan gav en naturlig start- och landningsbana som inte krävde anläggningskostnader. Lindarängens sjöflyghamn i Stockholm var den officiella operationsbasen 1921–1952.

Lokala berättelser på Mälaröarna beskriver hur sjöflygplan under en period använde viken vid Lindö som informell hamn — möjligen under 1940- eller 50-talen när privata och klubbdrivna sjöflygoperationer fortfarande var levande. Viken erbjöd skyddade vattenförhållanden och tillräckligt djup för landning.

Varför upphörde det? Enligt den muntliga traditionen handlade det om bygglov och myndigheters ingrepp — en alltmer reglerad byggnation och markanvändning längs Mälarens stränder, kombinerat med att sjöflygplanen gradvis ersattes av landflygplanen som normen även för fritidsflygning.

Historien som lever i minnet

Det är en viktig distinktion: det vi vet om vraket, isstacken och sjöflyghamnen vid Lindö lever i Mälaröarnas muntliga tradition — inte i digitalt tillgängliga arkiv. Det gör berättelsen varken falsk eller ointeressant. Tvärtom: det är precis den sortens lokal historia som riskerar att försvinna när de sista som minns den inte längre finns kvar.

Lovö Hembygdsförening publicerar tidskriften Eleonora-Posten och underhåller arkiv om socknens historia. De är troligen de bästa bärarna av den dokumentation som finns om vad som hände i viken vid Lindö. För den som vill gräva djupare är deras samlingar och kunniga frivilliga ovärderliga.