Ångbåtar, blå bussar och MOAB

Tillbaka till Nyheter

Ångbåtens hundra år

Den 2 augusti 1818 ångade fartyget Amphitrite ut från Stockholm mot Drottningholm – och inledde en era. Det var Sveriges allra första reguljära ångbåtslinje, och den gick längs den vattenväg som omgärdar Mälaröarna. Mälaren fick snabbt ett växande nät av ångbåtslinjer: från fyra ångfartyg 1820 till tolv 1830, och ett femtiotal ytterligare tio år senare.

För befolkningen på Ekerön, Lovön, Färingsön och Munsön var ångbåten i praktiken det enda realistiska transportsättet. Vägarna var dåliga och broarna undermåliga. Biltrafik var under en period till och med förbjuden bortom Drottningholm. Det rederi som trafikerade Mälaröarnas närmaste farvatten växte gradvis: från Fittja Ångslupsbolag (1863) till Ångbåtsbolaget Drottningholm–Fittja, och slutligen till Trafik AB Mälaren–Hjälmaren 1925. Rederiets flottor fraktade inte bara passagerare – utan även gatsten, grus, sand och tegel från öarnas täkter och tegelbruk till Stockholms byggarbetsplatser.

Fritz Florén och de första bussarna

I september 1919 satte sig Fritz Florén bakom ratten och startade taxitrafik längs sträckan Nockebybro–Sjöängen, med tillfälliga turer mot Lovö, Ekerö och Munsö kyrkor. Det var inget glamoröst företag: fordonet var sannolikt en ombyggd lastbil, vägarna var dåliga, och kunderna var glest utspridda. Men det fungerade. Under 1920-talet följde ett tiotal andra småbolag i hans spår – Simon Wiman med kanvastäckta fordon, Carl Johan Larsson med GMC-bussar, John Ernst Carlsson med Dodge och Tidaholm.

Linjerna överlappade, turiderna var oregelbundna och priskriget emellanåt brutalt. Det hela var, med den tidens ögon, ett kaotiskt lapptäcke av konkurrerande åkare som täckte samma sträckor. Behovet av samordning var uppenbart.

MOAB bildas – 15 april 1930

Den 15 april 1930 grundades Mälaröarnas Omnibuss AB – MOAB. De kvarvarande småbolagen gick samman i ett enda aktiebolag, och den 1 juni 1930 tog MOAB formellt över trafiken med 19 bussar och tre numrerade linjer: linje 1 (Gubbkärret–Drottningholm–Lovö kyrka), linje 2 (Ekerö–Munsö) och linje 3 (Färentuna). Terminalpunkten i Stockholm låg vid Kronobergsparken nära Fridhemsplan.

MOAB:s bussar målades ljusblå – en färg som blev så sammankopplad med öarnas kollektivtrafik att invånarna helt enkelt kallade dem "de blå bussarna." Bussarna körde år ut och år in, vinter och sommar, längs sträckor som sommartid svällde av stockholmare på väg till och från sommarstugor, och vintrar var tysta, tidiga mornar på iskalla vägar.

Ångbåtarnas sista år

Ångbåtarna kämpade vidare. Under andra världskriget – med ransonering av bensin och gummidäck – fick sjöfarten ett oväntat andrum: passagerarantal steg, och rederiet visade överskott för första gången på femton år. Men efter freden var nedgången oundviklig. Bussarna var billigare, snabbare, och gick längs fastlandsvägar som successivt förbättrades. Den sista reguljära passagerar- och godstrafiken på Mälaren i Stockholm–Örebrospåret lades ned 1957. Trafik AB Mälaren–Hjälmaren hade redan gått i konkurs 1934.

Det sista pråmsläpet av kommersiell betydelse på Mälaren noterades 1950. En hundra år lång era var till ända.

Hörjelöverenskommelsen och SL

1964 slöts Hörjelöverenskommelsen – en storstockholmsk trafikpolitisk uppgörelse som skapade förutsättningarna för ett samordnat kollektivtrafikbolag. Den 1 oktober 1967 togs MOAB över av AB Storstockholms Lokaltrafik. Busskörningarna förlades till Brommaplan (1968), personalen övergick i SL-uniformer (1970), och trafikplaneringen centraliserades till Tegnérgatan. I januari 1975 upplöstes MOAB som juridisk enhet. De blå bussarna hade blivit SL:s.

1973 – broarna som förändrade allt

Det avgörande året var 1973. Tappströmsbron, Drottningholmsbron och Nockebybron invigdes – alla tre under samma år. Plötsligt gick det att ta sig till Stockholm med bil utan att vara beroende av gammal klaffbroinfrast­ruktur. Linjerna numrerades om till 300-serien. Bussarna körde nu på ett sammanhängande vägnät som knöt samman Mälaröarna med fastlandet på ett helt nytt sätt.

Den era som hade börjat med Flor´ens taxa 1919 och formaliserats med MOAB 1930 var nu en del av ett storskaligt storstockholmskt system. Mälaröarna var inte längre öar i den gamla meningen – de var förorter.

Ekerölinjen – ångbåtarna återkommer

Ironi eller naturlig pendel: i augusti 2016 invigde SL Ekerölinjen – linje 89, en pendelbåt mellan Klara Mälarstrand och Tappström med stopp vid Lilla Essingen, Ekensberg och Kungshatt. Ångbåtarna är förstås borta, men principen är densamma som 1818: ta sig till Stockholm via vattnet, längs de mälarfjärdar som alltid har omgärdat öarna. I dag körs linjen av Rederiaktiebolaget Ballerina, med ett elfartyg som glider tyst fram under Tappströmsbron.

I Tappströmsgaraget – byggt 1949, utvidgat 1985, fortfarande med den karakteristiska blå bussflöjeln på fasaden – kan man, om man vet vad man tittar efter, se spåren av de 37 år när MOAB:s blå bussar körde linjerna som förenade Mälaröarna med landet utanför.

• 1818Första ångbåtslinjen: Stockholm–Drottningholm (S/S Amphitrite)
• 1863Fittja Ångslupsbolag grundas – föregångare till Mälaröarnas ångbåtstrafik
• 1919Fritz Florén startar första busstrafik på Mälaröarna
• 1930MOAB grundas 15 april; tar över trafik 1 juni med 19 bussar
• 1934Trafik AB Mälaren–Hjälmaren i konkurs; ångbåtstrafiken på dekis
• 1957Sista reguljära ångbåtstrafik Stockholm–Örebro upphör
• 1967SL tar över MOAB 1 oktober (Hörjelöverenskommelsen)
• 1973Tappströmsbron, Drottningholmsbron och Nockebybron invigs; 300-seriens linjenummer
• 1975MOAB upplöst formellt som bolag
• 2016Ekerölinjen (linje 89) invigs – pendelbåt åter på Mälaren